Lyssna, kolla och läs!


Att sluta nian. Att bara behöva vända blad utan att ha något att säga till om. Att behöva lämna Vallaskolan och klassen bakom sig för att gå vidare, kanske till något bättre och större men det kan också vara till något sämre, är det värsta jag har gjort i mitt liv än så länge.

Tårar har fallit både hos tjejer och killar antagligen av känslan att vi som klass inte kommer att samlas i vårat klassrum, 5 igen där vi har delat allt. Vi kommer inte att få höra dom där interna kommentarerna då någon gör något helt oförväntat eller förväntat. Vi kommer inte att höra alla de olika smeknamn som vi gett varandra. Vi kommer inte att gå ihop mot lärarna då dom vill ge oss alldeles för mycket prov. Vi kommer inte att få dela tårar, skratt eller bråk med varandra. Vi alla kommer att få en ny klass att göra dessa saker med. Problemet är bara att jag vill inte ha någon ny klass.

Det jag tycker är synd är att, precis som alla säger, så förstår man inte vad man har för ens man mist det. Den sista tiden med er har varit den bästa för det är då jag har passat på att njutit lite extra. Vi har varit, på ett ungefär, hela klassen sedan sju år tillbaka. Vi har växt upp med varandra, vi har funnits där för varandra. Det är med er som jag hittat vem jag är!

Jag vet att vi kommer att träffas, åt minstone en gång om året. Jag vet också att det är dom stunderna som vi upplevt med varandra som vi kommer att minnas. Ni har en vrå i mitt hjärta och ni tillhör en stor del av mina minnen.
Jag vill tacka er för all den tiden vi haft tillsammans och sista dagen tillsammans med er ser jag som en bra dag ändå, genom alla tårar, jag hade inte velat ha det på något annat sätt! Nu gråter jag men det jag vill komma till är jag älskar er nu och för alltid!